SÖK ÖVERSÄTTARE
Fritext
Översätter från
till


MAO nr 96, september 2018


 

I detta nummer: 

 

För många översättare är den egna identiteten en icke-fråga. Men vad innebär det att vara främling för texten? En essä av Daniel Gustafsson om identitet, språk och ansvar. > På 70-talet gjorde Joan Didion två resor till amerikanska södern och Kalifornien. Anteckningarna från denna resa utkom 2017 med titeln South and West – From a Notebook. Nästan 50 år senare reser översättaren Magdalena Sørensen i hennes fotspår, med anteckningsboken i högsta hugg. > Med utgångspunkt i sin översättning av Elif Batumans Idioten undersöker översättaren Anna Lindberg vad det betyder att känna igen sig i texten man översätter. En essä om method acting, blinda fläckar och frågor vi alla bör ställa oss. Amanda Svensson fick i uppdrag att översätta en pjäs och tog kontakt med en erfaren kollega för att ställa några frågor. Ett mejlsamtal med Kerstin Gustafsson om dramatiköversättandets tricks och fallgropar. John Swedenmark recenserar Traduire comme transhumer av Mireille Gansel, en essä med särskild fäbless för översättandes etiska dimension. 

 

Läs numrets ledare här!

Beställ senaste numret. Pris 40 kr + porto.

Antal

I MAO NR 96

 

Jag öppnade med bävan manus och slogs av hur svårt, för att inte säga omöjligt detta projekt skulle bli. Med darrande fingrar tog jag mig an texten, men körde genast fast. Jag såg ingenting framför mig, hörde inga ljud, kände inga dofter. Allt jag kunde kliva in i var ett rum av prefabricerade och, misstänkte jag, exotiserande bilder. Jag saknade helt enkelt en egen giltig erfarenhet av miljön och skulle få svårt att göra den rättvisa, oaktat att det handlade om en fiktiv skildring av en historisk verklighet.


Försiktigt tackade jag nej och erbjöds istället en självbiografi av en brittisk musiker – Elvis Costello – som jag förvisso inte gillade särskilt, men som jag ändå kunde relatera till. Interiörerna av pubar, klubbar och brittiska små hem var bekant, liksom de musikaliska referenserna. Men jobbet skulle visa sig oerhört långrandigt – inte bara för att texten var hopplöst oredigerad, men också för att Costellos värld i slutändan tråkade ut mig. Om jag dittills rört mig i en ungersk miljö, som var mig välbekant efter ett stort antal längre och kortare vistelser i landet, hade den ofta varit länkad till litterära kvaliteter, som i de flesta fall gjort översättandet till ett äventyr. Med de egna erfarenheterna som klangbotten hade jag rört mig tämligen fritt i detta textrum.

 

Daniel Gustafsson i sin essä Kroppen, platsen och den kärleksfulla blicken i nya numret av Med andra ord.