I höstas fick jag anledning att skicka ett triumferande sms till några redaktörsvänner. Det var Linda Skugge som skrivit en kulturartikel i Expressen om hur ängsliga förlagsredaktörer inte låter henne använda ordet ”näpen”. Hon har det nämligen som tävling med en kollega, erkände hon, att få in det i varje bok. Min triumf bestod av ett foto från den översättning jag som bäst höll på att redigera och där jag – bara någon dag innan Skugges artikel – hade plitat dit just ett ”näpen” som ersättningsförslag i marginalen.

     Skugges poäng var att ordrikedomen i svenskan går förlorad till följd av en rigid språksyn, som alltså bland annat förlagsredaktörerna skulle företräda. Nu vet jag förstås inte hur hennes redaktörer arbetar, men jag frågar mig ändå: Kan det vara så att redaktören gör sitt jobb när den identifierar en fix idé, ett älsklingsord från författaren som egentligen inte hör hemma i texten? Som är inpetat på grund av ett vad!