Jag har alltid varit dålig på att ta kritik. Jag blir stressad och kan uppleva de mest rimliga synpunkter på saker jag skrivit som personliga påhopp. Ofta är jag lika dålig på att ge kritik – vid ett tillfälle råkade jag få en god vän att sluta skriva poesi i flera år genom att bland annat säga att hon lät som Marcus Birro. Denna episod bidrog till insikten att jag kanske borde jobba på det där. Numera har jag förmågan att åtminstone låtsas oberörd och öppen inför kritiska kommentarer, och kan formulera mina synpunkter på andras texter lite mer konstruktivt. Det här känns relevant när jag överväger om jag vill översätta Martin Hägglunds This Life. Eftersom Hägglund sedan många år tillbaka lever och arbetar i USA – han är professor på Yale – har han skrivit en bok på engelska fastän hans modersmål är svenska. Det här skulle alltså vara första gången jag tar mig an ett verk där författaren faktiskt kan läsa resultatet.