Enhet

Det finns inget som kan få mig att känna mig så enig med mig själv, så ett med mig själv, som när jag försöker förstå någon annan, något annat. När jag får glömma mig själv. Jag tror att det är därför jag älskar att översätta. När jag översätter är jag inte längre det där jaget som jag till exempel tvingas vara just nu, när jag ska skriva en text som jag själv måste stå för, stå bakom. Det finns inget som skymmer så mycket som förväntningar på att jag ska ha något att säga.

Tanke

Jag brukar säga att jag är bra på att läsa och arbeta med text, men dålig på att tänka. Det kan åtminstone vara mycket plågsamt. När jag försöker formulera något om vad jag själv tänker och vet växer skuggan av allt det jag intevet sig hotfullt stor. Och låser tanken. Jag hinner knappt börja innan frågorna angriper: Varför väljer jag att plocka fram det ena när jag lika gärna kunde ha plockat fram det andra? Har jag verkligen tillägnat mig tillräckligt mycket av det som tänkts och sagts tidigare för att kunna ha något att tillägga? Har jag fog?