SÖK ÖVERSÄTTARE
Fritext
Översätter från
till


MAO nr 99, juni 2019

 

I detta nummer: 

 

Tema redaktion >

 

Frilansredaktören Johan Söderbäck skriver om identitetskrisande kollegor, skvallriga översättare och om vad en redaktör för översatt litteratur gör egentligen >

 

Vad säger forskningen om relationen mellan översättare och redaktörer? Vad kan redaktören göra för att hindra att översättaren tappar ansiktet? Den norska översättaren och översättningsvetaren Kristina Solum ger oss några hårda fakta >

 

Tre redaktionella specialfall: Harlequin, Dan Brown och den syriska romanen Selamlik av Khaled Alesmael >

 

Från Ulysses till Solenoid: Rachel Åkerstedt på Albert Bonniers Förlag berättar om några mastodontresor hon gjort som redaktör tillsammans med engelsköversättaren Erik Andersson och rumänsköversättaren Inger Johansson >

 

John Swedenmark recenserar A World Atlas of Translation, en ny antologi från Benjamins Translation Library som presenterar en häpnadsväckande mångfald av översättningstraditioner i världen >

 

 

Läs numrets ledare här!

Beställ senaste numret. Pris 40 kr + porto.

Antal

I MAO nr 99

 

I höstas fick jag anledning att skicka ett triumferande sms till några redaktörsvänner. Det var Linda Skugge som skrivit en kulturartikel i Expressen om hur ängsliga förlagsredaktörer inte låter henne använda ordet ”näpen”. Hon har det nämligen som tävling med en kollega, erkände hon, att få in det i varje bok. Min triumf bestod av ett foto från den översättning jag som bäst höll på att redigera och där jag – bara någon dag innan Skugges artikel – hade plitat dit just ett ”näpen” som ersättningsförslag i marginalen.

     Skugges poäng var att ordrikedomen i svenskan går förlorad till följd av en rigid språksyn, som alltså bland annat förlagsredaktörerna skulle företräda. Nu vet jag förstås inte hur hennes redaktörer arbetar, men jag frågar mig ändå: Kan det vara så att redaktören gör sitt jobb när den identifierar en fix idé, ett älsklingsord från författaren som egentligen inte hör hemma i texten? Som är inpetat på grund av ett vad!

      Just där, i spänningsfältet mellan språkriktighet och konstnärlig frihet, är det ju som förlagsredaktören verkar. Redaktören löper en risk att vara irriterande– med sina dåliga förslag, sina missförstånd och sitt slarv, ja, för att inte tala om sin oläsbara handstil. Översättare kan utsättas för redsplaining, där redaktören ger sig på att förklara för översättaren hur översättning går till. 


Johan Söderbäck

i sin essä

I textens tjänst

i nya numret av

Med andra ord