Jag gick tillbaka till det Karin säger till köparen. Så vasst. Jag läste det lilla tillägget ”Chanel” som en gliring – som att vår protagonist anpassar sin vanliga jargong för någon som kanske inte känner till modevärldens koder. Om köparen är en av dem som refererar till den ikoniska axelremsväskan som en ”2.55” lyckas Karin på ett subtilt maner underminera henne genom att klargöra att det är ”Chanel”, som om hon utgår från att kvinnan inte vet vad hon menar.

Men vad var det för väska som hade fångat köparen intresse – den sorts väska som är bra att ha när man reser, som får henne att tänka på dyra uteserveringar och vit sand? En väska stor nog, får vi veta längre fram, att rymma en halvautomatisk CZ, påsar med ammunition, en nappflaska och mjölkersättning, nappar och lite pengar. Jag föreställde mig en tygväska. Men vilken sort? Även om det alltid finns ett oundvikligt glapp mellan original och översättning måste kulturens textur, dess koder, dess grad av coolhet, lyftas över glappet. Jag tryckte örat mot kombinationslåset, vred långsamt på sifferskivan och lyssnade efter de dämpade klick som skulle ge mig lösningen.